Jag pratade precis med min mamma i telefon..Och vi kom fram till en sak.
Något man borde prata om men som man inte gör för man försöker hålla någon slags fasad.
Jag ska vara helt ärlig nu...Jag har mått extremt dåligt. Då menar jag verkligen skit.
Jag har dels mått så dåligt att jag varit självmordsbenägen. Jag har fått äta massa olika mediciner och har till och med varit inlagd på sjukhus pga allt detta. Jag äter mediciner fortfarande idag och har precis börjat få tillbaka mitt minne som har varit
borta pga att jag var tvungen att göra ect. Men jag krigar på varje dag!
Detta känns som ett vanligt problem som många lider av, och dels märkte jag även hur många som lider av samma sak när jag var inlagd. Det är hemskt.
Varför blir det såhär kan man undra sig. Jag vet inte svaret heller. Jag vet bara varför jag mådde som jag mådde, men samtidigt vet jag inte det heller till hundra procent och väntar på tid till phykolog för att få reda på vad som hände.Vet bara att för
mig var det stressen när vi skulle flytta från Umeå till Göteborg som fick mig att bryta ihop totalt. Allt kring flytten och alla moment innan flytten. Dels fick jag lämna mitt jobb också som jag älskade så mycket. Men jag tackar gudarna att jag har
så fina vänner och familjer som verkligen har varit där för mig och hjälpt mig när jag inte klarat av saker själv. Jag hade aldrig klarat mig utan deras stöd och hjälp.
Men blir det såhär pga att man måste hålla någon viss fasad och sträva hela tiden att uppnå någonting, pressen kring allt. Jag kommer börja prata om detta. Hur tungt det än är för mig också. Då menar jag verkligen att detta är jätte svårt även för
mig och jag blir ledsen bara genom att skriva detta. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt för mig och jag kanske bara borde försöka glömma allt, men jag vill kunna hjälpa andra om det är något jag kan hjälpa med genom att dela med mig om min
historia. Jag hoppas samtidigt att jag inte kommer bli dömd av det jag skriver om, jag är precis samma Jenna som jag alltid har varit. Jag hoppas folk/ni som läser förstår det.
Jag tror detta är något många lider av på olika sätt. Man behöver kunna prata och relatera och kunna stödja varann. Vi kämpar på varje dag!
Där har ni min sanning.
Man ska inte vara tyst om det, man ska inte skämmas om det, man ska just prata om det för att det är en process för både dig och mig att bearbeta situationen och få ett grepp om saken, vad som just hände.
För mig hjälpte det att våga stå att jag gjort ett självmordsförsök, jag sökte hjälp och fick hjälp, det som var värst var familjen, skammen, dom som inte vill förstå ”för så gör man inte”
Tack vare det jag varit med om så har jag aldrig varit mer stark och trygg med mig själv!
Du har nått botten nu kan du bara göra bättre ❤️