Då har ni följt min resa när jag för första gången kom ut och vågade berätta om mitt mående. Sen har ni även fått följa min resa hur allt började och hur det har utspelat sig. Nu tänkte jag berätta lite om nutid, hur jag mår idag och hur allt går för mig.
Jag måste börja med att berätta att jag är positivt överraskad över hur många som faktiskt bryr sig och visar sin omtanke. Det hade jag aldrig trott. Jag trodde att jag skulle bli dömd.
Samtidigt var man rädd att berätta om allt, då jag trodde att det bara skulle drabba mig negativt, samtidigt är detta något man tyvärr skäms om. Man är ju inte " vanlig ".
Men sanningen är den, att det som drabbat mig kan faktiskt drabba vem som helst! Så är det tyvärr och det är fakta. Ingen väljer att må dåligt eller att samtidigt bli psykotisk. Det räcker med små saker, så kan det drabba vem som helst. Så att man ska behöva skämmas över sitt mående när man behöver stöd som mest är hemskt!
Jag mår iallfall bättre idag, och jag hade nog aldrig tagit mig såhär långt som jag gjort utan familjernas stöd. Då menar jag utan min familj och min sambos familj. Alla har verkligen funnits där för mig och hjälpt mig på ett eller annat sätt 24 timmar om dygnet. Samtidigt har jag haft riktigt fina vänner som också ställt upp för mig när jag behövt dom och dom har inte dömt mig, utan dom har verkligen funnits där för mig och förstått att jag inte riktigt mår bra och behöver all stöd man kan få.
Jag får hjälp utav medeciner, som jag får i spruta en gång om månaden varje månad. Som jag måste säkert ta upp till ett helt år. Sen har jag nyligen fått en kontaktperson som är min spindel i nätet. Hon/han ser till att jag får den hjälpen jag behöver. Så nyligen har jag ju börjat med sömntabletter också pga att min sömn är fortfarande störd. Kan bero på hur jag fortfarande mår eller att jag är såpass orolig än. Tankarna om hur det varit och hur jag betett mig spinner ju runt i huvudet 24 timmar om dygnet.
Så jag går nu en gång i veckan hos min kontakt person, Som ser till att jag får prata med läkare ang min medecinering hur den funkar och hur den påverkar mig. Samt gräver hon lite i det som hänt och i mitt förflutna för att få lite koll på vad som hänt mig. Men annars går allting bättre för mig, jag försöker pyssla ihop en någonlunda vanlig vardag och försöker utsätta mig för sådant jag tycker är jobbigt. Jag driver ju bloggen för att det ska vara till hjälp för mig, att jag får ventilera ut lite. sen får jag förhoppnigsvis snart börja KBT som dom rekommenderade. Hört att det ska vara till jätte stor hjälp.
Men som sagt så mår jag endå bättre idag och jag krigar på varje dag. Försöker motarbeta mina tankar och försöker utsätta mig för sådant som jag tycker är jobbigt. Försöker våga prata om detta, då jag märkt att det faktiskt hjälper mig på traven. samtidigt så får jag så otroligt mycket respons av andra som går eller har gått igenom samma sak. Som gärna delar med sig av sin historia och det får faktiskt mig att känna mig mindre ensam i det här. Men rädslan som finns pga att man mått så dåligt, finns tyvärr kvar. Man har ju så svårt själv och greppa i det som har hänt.
Men jag hoppas ni alla andra som går igenom samma sak, att ni har fina vänner som verkligen finns där för er och stöttar er! För det är vid det här tillståndet man behöver dom som mest, utan att bli dömd.
Samtidigt behöver man ju familjen, deras hjälp och deras stöd. Det är svårt att klara av något sånt här ensam.
Ect var verkligen en stor räddning för mig. Det är skit tufft att tappa minnet och tappa det så långt bak, men ha i åtanke att alla reagerar olika på ectn. Vissa tappar inte minnet så långt bak och vissa får faktiskt tillbaka minnet. Men det var verkligen något som hjälpte mig.
Sen det sista. Måste bara påpeka att jag princip sitter med tårar i ögonen pga att ni visar er omtanke. Jag hade aldrig trott att folk skulle visa så mycke omtanke och komma med så mycket positiv respons. Era uppmuntrande ord ger så mycket! Det gör mig starkare och mer positiv, samtidigt får det mig att inse att jag inte behöver skämmas utan det är bara något jag trott att man behöver göra. Skämmas för att inte vara så kallad vanlig. Nu skäms jag inte mer. Utan fokuserar bara på att må bättre igen. Ni ska ha ett stort tack, era ord var så värdefulla och gav mig så mycket! det ska ni veta!
